Min dag var fin tills ungefär vid fyra tiden. Jag stod på tjejtoaletten och förklarade för Sarah och Murre (Observera att Murre var inne på tjejtoan) hur jag bara kände på mig att den här veckan, den skulle bli så himla bra. Jag skulle aldrig sagt det..
När vi kom ut ösregnade det, just när jag skulle öppna stadsbibliotekets dörr kom jag på att jag glömt min MacBook på okänt ställe, vi får gå tillbaka genom ösregnet, min MacBook är spårlöst försvunnen, efter att rektorn skällt ut mig lite ("den är värd nästan 10 000 kronor!") jag får reda på att datorn lämnats in (puh!), sen får jag en nedlåtande blick av IT snubben som för övrigt var väldigt flummig (rökt på?), när jag kommer hem somnar jag eftersom svenska boken jag läser har en sådan effekt, jag blir sen till träningen, min mamma blir sur och jag har inte hunnit med min engelska läxa.
Är det vad man får för att vara glad?
Oj, nu låter jag som en bortskämd fjortonåring..
Botemedel: Choklad
Nu kan i alla fall bara veckan bli bättre.

ENG: My day was great untill about 4 pm. I was standing in the girls bathroom and told Sarah and Murre (notice that Murre was in the GIRLS bathroom) about how I just felt that this week was gonna be so great. I should never have said that..
It was pouring outside, I was just about to walk in the library door when I realized I had forgot my MacBook in school at unknown place, had to walk back through the rain, my MacBook was totally gone, met the principal and after he had yelled at me for a little bit he told me my MacBook was found (thank god), the tecnique guy (who looked kind of high) looked at me like I was stupid when I picked up my computer, when I came home I fell asleep because of my very tiring book I have to read for Swedish, I was late to the gym, my mum got upset with me and I didnt finish my English hw.
Is this what I get for being happy?
I really do sound like a spoiled brat.
Cure: Chocolate
At least the week now only can get better.